Paradiset!

Här är det, vårt sommarparadis som har gett oss så många fina minnen och är en helt underbar plats att vistas på på somrarna. Lite kort säsong bara, vi sjösätter lillbåten i maj och stänger igen i september eller oktober. Men den korta tid vi är där är guld värd.

Tack för den nya tekniken!

Nog är väl den nya tekniken underbar när vi i dimman och sydlig vind åkte mellan Näske och Malmön igår. Gropig långsjö var det och vi såg inte land någonstans. Då är tekniken underbar när maken kunde navigera oss rätt väg de 20 distansen via sitt elektroniska sjökort.

Sjösatt!

Ja så kom hon i sjön för 22 året i följd. Båten är lika gammal som yngste sonen som kom ut på ön endags några dagar gammal. Det är samma spännande känsla att komma ut varje vår. Och visst hade det hänt saker. Planket på baksidan hade blåst omkull och var helt utruttet. Spår av påhälsning av småmöss fanns också. Men vad gör det, allt kräver sitt underhåll och kanske kommer det ett räcke på baksidan också när vi nu måste byta på altaten på framsidan . En städ och grillhelg är planerad i början på juni, eller i slutet på maj. Då ska nya vävda gardiner hängas upp, den gamla lampan skall bytas ut mot en kristallkrona. Lampan på gamla skåpet skall också bytas ut till någon mer passande. Men härligt ska det bli med en massa trevliga helger och semester på Ön

Ännu mera fortsättning!

Det var idag vi skulle åka första gången ut till ön där vårt kära sommarställe finns. Tyvärr så kom blåsvädret och vem vill åka 20 distans med en sydlig vind i baken ( aktern). Jag som köpt räkor för inmundering på ön. Det blev räkor hemma och lika glad glad är min hockey älskande man som får se matchen hemma.

Fortsättning på den händelserika dagen!

Klädinköp med sonen. Det är med sonen som jag är förvaltare till och som idag ska inhandla kläder. Hämtar honom och vi bestämmer att ha en trevlig dag och äta en god lunch tillsammans. På första affären vill han köpa jeans utan att prova dom. Jag vägrar och vi går vidare till nästa affär. Han provar till sist, men jag upptäcker att han har sina egna jeans under. Halvtrött och hungrig betalar jag och vi går in på en indisk restaurang för att äta lunch. Sonen vill att jag betalar hans lunch, jag vägrar och äter en ensam lunch med snåle sonen mitt emot. I väg till ny affär där han hittar tröjor mm. Sedan till sista affären är han vill prova ett par dyra jeans. Han provar denna gång utan jeans inunder. Dom ser alldeles förstora ut, men jag tänker att han kanske vill ha dubbla jeans på sig och betalar. Tack och lov väljer han bort att köpa skor, och jag tänker med fasa hur det skulle se ut om han provar en ny sko över sin egen. Det är lättnad jag lämnar av honom vid hans lägenhet. Till saken hör att jag hatar att gå i klädaffärer. Tacka vet jag Clas Ohlsons, om man nu måste gå i stan, anser jag en bloggande bonlurk.

Dagen då allt händer

Upp på morron för att fara till tandläkaren, hinner sy i hop på några bitar tyg som ska bli matttrasor innan det bär iväg, på vägen ringer jobbmobilen någon säger att det är bara jag som kan ta beslut i den besvärliga situationen assistenterna har med den brukare de jobbar med. Hoppsan har jag sådan makt på min lediga dag? Jag får till sist tag i personer som förhoppningsvis kan rädda situationen. Ringer till personalmobilen och bekräftar samtalet och kan inte göra mer. Så kom kom tanken, Jag kanske ska hälsa på Britta, en helt underbar person blir 88 i år och har jobbat och vävt jättemycket i sitt liv. Efter en hjärtinfarkt för några år sedan har vävstolen blivit stående. Först var det brist på styrka och sedan brist på lust. Som många gånger tidigare så har jag åkt därifrån med bilen fullastad med vävgarner, så också idag. Det var mattullgarn. effektsilke, jättefint entrådigt vävullgarn och mycket mer. Hon säger att det är mycket bättre att det tas om hand och görs något av än att anhöriga bränner upp det, när den tiden kommer. Hon säger att dom har liksom inte förstånd om värdet. Jag själv frågar mig varför är det inte fler än mig som väver och känner lyckan i att skapa något eget, och som tröstar i sorg och styrker glädjen.

Utsama Binladen

Utsama Binladen är katten som förgyller vårt liv. Det är grannens, eller grannes son, som är den egenmäktiga ägaren av katten. Namnet har han fått, tror jag för att han är född runt den 11 september 2001 och var som unge en terrorist som klättrade runt i grannens gardiner. Genom åren har katten blivit oerhört förälskad i maken och hänger honom i hälarna och vill helst av allt ligga på hans axel eller knä. Denna vintern har han varit inne hos oss extra mycket. Ett tecken är kanske att han blivit gammal och inte har samma kraft att strida, eller också kännar han att maken borde ha sällskap när blogghustrun jobbar 25 mil borta under veckorna.