O vad tråkigt det känns när maken rattar Volvon mot hemmet och jag är kvar här i mitt pyttekyffe för en ny arbetsvecka. Jag känner på mig att veckan blir jobbig då ett krig började redan förra veckan av en missnöjd, krävande anhörig. Hur jag ska få ihop ett vettigt schema på de timmar som är beslutade är ett ännu större problem.
Fem ensamma dygn innan jag får omges av den famn jag älskar. Det känns nästan som om jag inte kommer att stå ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar