Jag blir så rörd när jag ser den lilla skjortan som sonen Anton hade när han döptes.
Det var 1985 som jag hämtade hem honom från ett barnhem i Etiopien. Han var ca två år och en härlig liten kille, som busade och skvätte dopvatten på gästerna i kyrkan. Han har blivit 30 år nu och det är fantastiskt att vi har honom kvar trots de två dödsdomar han fått som liten. Men med nytt hjärta och njure så lever han bra i egen lägenhet i stan.
Min gode vän Marianne hade vävt tyget och jag sydde skjortan för hand. Särskilt snyggt broderat var det inte, men jag gjorde så gott jag kunde.
En mycket fin dopskjorta tycker jag. Många minnen. Att du tycker att din sömnad inte var så fin....den vittnar om din ålder o erfarenhet inom det, o är också värt att vårda. Allt har sin tid och bli inte sämre för det. Du sydde med kärlek och det syns.
SvaraRaderaKram Monika